Born to run varvet runt
Torsdag kväll var det dags för Blodomloppet. Jag hade anmält mig till tio kilometer och trots att jag tränar flera gånger i veckan har just löpträningen inte varit den mest aktiva under säsongen. Nåväl, jag laddade mobilen med en tempofylld låtlista, åkte ner och tog plats i startfållan (se översta bilden). Vi var betydligt färre som startade i milen än fem kilometer, men trots det en bra grupp. Många stack iväg snabbt från hamnområdet, och många kroknade också efter att ha gått ut för hårt.
Min taktik var att ta det lugnt, men att hålla tempot och inte sakta av och gå. För min del brukar det vara som mest motigt runt två, tre kilometer och mycket riktigt. Jag passerade skylten som sade två kilometer, visste att jag bara hade gjort en femtedel och jösses så långt det var kvar. Men skam den som ger sig och belöningen brukar komma. Mycket riktigt. Skylt nummer tre hade på något sätt försvunnit och samtidigt som jag ser skylten fyra kilometer kör Springsteens Born to Run igång i hörlurarna. Vem kan sakta ner då?!
För varje löpsteg gick det lättare och lättare. Snart var jag längst ut på banan, passerade sex kilometer och visste att nu var det bara en liten bit kvar. Benen höll hela vägen och det fanns till och med ork kvar. Vilken lycka! Jag passerade mållinjen på runt 68-70 minuter. Kanske ingen rekordtid, men jag fixade det! Och uppvaktad blev jag, av bästa sort. På plats fanns nämligen Belinda och Eric med deras lilla elvadagars Freya.
Det kanske får bli en halvmara nästa år..!